Me, myself & I

171 cm
92 kg


Hur kunde det gå såhär? Jag som förra året var 52 vid ett skede? Det här är inte möjligt, kan inte vara. Vill bara dö.

Skriver den redan nu, är så trött att jag går och lägger mig direkt efter det här inlägget.


Frukost =

Müsli med mjölk - 400 kcal

Lunch =

Pasta med sås - 600 kcal

Mellanmål =

Två bröd utan pålägg - 140 kcal


Bättre ska det bli.

Jag avskyr vad hon gör mot mitt självförtroende. Jag avskyr hur hon får mig att må dåligt över mig själv även om jag intalat mig själv om och om igen att jag inte ska bry mig. Jag avskyr hur varje sak jag vill, hoppas, försöker lära mig, kritiseras gång på gång. Hur hon inte verkar bry sig ett crap om någonting. Hur hon alltid ska påpeka om hur dåligt hennes liv är, hur mycket hon vill bli av med mig, hur hon vill att jag ska flytta ut, hur hon....listan kan göras lång.

Jävlar vad jag hatar den jag blir på grund av det här. Ibland skulle jag villa veta hurdan jag skulle vara som person om jag skulle vuxit upp i en annan familj. Om det här går att kalla familj.

Ser att människor fortfarande går in på bloggen fastän den är totalt död. Japp, varför inte?

Vet inte hur mycket jag orkar längre, senast igår bröt jag ihop eftr att ett par saker bara tyngt ner mej mer och mer. Har knappt några kompisar kvar, två stycken närmare sagt. En av dem träffar jag inte så ofta eftersom hon inte bor så nära, och den andra ska flytta till en annan stad och studera. Whatever, jag blir ensam kvar och drömmer mej bort till ett lättare liv. Mhm.

Håller på att skriva min självbiografi, kan vara otroligt befriande att få ut alla tankar om allt som hänt i ens liv. Rekommenderas.

Hej!

Allt bra med er? Själv har jag en av dagarna jag mår helt bra. Var hemma idag p.g.a ont i halsen. Egentligen skulle jag kunnat gå till skolan men passade på att få vara ledigt.

Har totalt gått och blivit kär i den amerikanska serien One Tree Hill. Tror att sjunde säsongen börjar filmas snart (?) och jag kollar på första, haha. Efterbliven som jag är.


One Tree Hill

Tillåtet

- Proteiner (kött, fisk m.m)
- Mat som är under 300kcal/100g
- Fett i vettiga mängder (dvs. hälsosamt fett från fisk och nötter, inte choklad!)
- Lightläsk

Otillåtet

- För mycket kolhydrater (så lite som möjligt)
- Precis allt socker
- Läsk som inte är light
- Att äta efter kl. 18:00

Som sagt, jag ska bli hälsosammare.

Nu jävlar ska det bli en ny start! JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT SVÄLTA MIG SJÄLV SÅ ATT JAG ÄR NÄRA PÅ ATT SVIMMA, FÖR ATT SEDAN ÄTA MASSOR MED MAT OCH BARA GÅ UPP. Jag är trött på att må skit hela tiden över mig själv, över allt jag gör.
Ska försöka bli lite hälsosammare, men jävlar jag ska bli smal.

Ett av mina livs få gnistor tog du ifrån mej på det sättet, gå och dö.

Jävla hets.

Jag måste få bort all äcklig mat. Nu.
Varför kan jag inte bara spy upp det?

Fan jag orkar inte mer. Jag vill bort härifrån, långt långt bort.

"Du är absolut värdelös"
"Titta vad dina ben e tjocka jämför med mina!"
"Jag kan inte vänta tills du flyttar ut!"
"Varför måste du vara såndän?"
"I din ålder var jag mycket smalare...."

Jag vet att jag är hemsk, ful, värdelös och att ingen vill ha mig, men måste ni påminna mig om det varje dag?

Jag hatar mej själv, fullkomligt hatar mej själv. Det är inte bara utseendet, utan hela personligheten. Jag förstår inte varför jag är så svag, varför jag inte lyckas. Kan inte vara mej själv med knappt någon längre utan jag blir genast kall och kylig mot personen och måste verkligen tvinga fram ett leende. För varje dag som går börjar jag känna mej som jag vill flytta härifrån, till ett nytt ställe med nya människor och starta om från början, samtidigt är jag rädd för att lämna allt det jag är van vid, det vanliga.
Kanske är det någonsorts tonårskris, jag vet inte. Kanske är jag bara en misslyckad person som inte borde finnas till? Jag vet inte det heller. Har ingen aning om min plats och försöker hela tiden knyta ett band till något så jag kan känna mig som jag är hemma, så att jag faktiskt passar in någonstans, men nej. Jag har inte heller någonsin fått höra att någon bryr sig om mig, inte mina föräldrar, inte mina släktingar och inte mina vänner. Okej, vi pratar inte om något sånt med mina vänner, så de har inte fått höra det av mig.
Jag tror att det satt sina spår på mig, det är omöjligt för mig att säga till någon "jag älskar dej" eller något liknande, det tar bara emot. Det känns inte rätt fast jag egentligen skulle vilja säga det. Jag blir också väldigt..besvärad om någon säger t.ex att den tycker om mig.

Tycker det är alldeles fruktansvärt att redan 9-åringar börjar tänka på att de borde "banta", att de är feta och hur mycket kalorier det finns i viss mat. Har inte lagt märke till det så mycket förr, men idag råkade jag lyssna på några småungar (8-10 år?) i matsalen när jag höll sällskap till min kompis. Anyway, alla flickor pratade högt om hur tjocka de var, vissa petade i maten och tjatade om kalorier och en annan visste att ett knäckebröd är ungefär 30 kcal. Jag blev helt chockad! Jag menar, när jag var liten trodde jag att om man åt 200g så gick man upp 200g, spelar ingen roll om det var choklad eller sallad, (kanske inte riktigt så but you get the point). När jag var 13 år gammal började jag först komma in i vad kalorier är för något. Kanske är det bara jag som överreagerar igen, men jag tycker det är så synd att redan i den åldern börjar man bry sig om sånt :/

Hur är det med er? När "förstod" ni var kalorier är?