Me, myself & I

Jag trodde att under min "paus" var jag fri från alla de gnagande tankar angående mat och kalorier. Det var så skönt, jag kunde äta normalt, till och med för mycket utan att känna mig oduglig efter det. Jag kände mig fri.
Efter ett tag blev jag väl lite intresserad av en kille i min skola, han var så..jag kan inte hitta det rätta ordet..söt kanske? Och rolig. Jag förstod ju att han aldrig skulle bli intresserad av en sådan fetpropp som jag, då började jag titta mera på hur jag såg ut. För varje dag som gick tyckte jag att jag bara såg fulare och fetare ut och började må dåligt över det igen. Det var då jag började se mera på vad jag åt igen. Några dagar efter startade jag om den här bloggen, och här sitter jag nu.
Jag vet att när jag får mat så tycker jag att det jag håller på med bara är dumt, och att jag borde gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Men när jag inte ätit ordentligt på en eller flera dagar blir jag som förblindad, det enda jag tänker på är kalorier, två tredjedelar av den tiden jag tillbringar vaken. Jag vet att det inte leder till något bra men jag stoppar mig inte.
Kanske det verkligen är så att man kan tysta ner alla gnagande tankar, känslor och ångesten men genast när man börjar tänka över det igen, när du inte får tillräckligt med näring i din kropp på några dagar så stiger allt upp till ytan igen. Det försvinner aldrig, det går bara att tränga undan det så gott man kan.