Me, myself & I

Jag hatar mej själv, fullkomligt hatar mej själv. Det är inte bara utseendet, utan hela personligheten. Jag förstår inte varför jag är så svag, varför jag inte lyckas. Kan inte vara mej själv med knappt någon längre utan jag blir genast kall och kylig mot personen och måste verkligen tvinga fram ett leende. För varje dag som går börjar jag känna mej som jag vill flytta härifrån, till ett nytt ställe med nya människor och starta om från början, samtidigt är jag rädd för att lämna allt det jag är van vid, det vanliga.
Kanske är det någonsorts tonårskris, jag vet inte. Kanske är jag bara en misslyckad person som inte borde finnas till? Jag vet inte det heller. Har ingen aning om min plats och försöker hela tiden knyta ett band till något så jag kan känna mig som jag är hemma, så att jag faktiskt passar in någonstans, men nej. Jag har inte heller någonsin fått höra att någon bryr sig om mig, inte mina föräldrar, inte mina släktingar och inte mina vänner. Okej, vi pratar inte om något sånt med mina vänner, så de har inte fått höra det av mig.
Jag tror att det satt sina spår på mig, det är omöjligt för mig att säga till någon "jag älskar dej" eller något liknande, det tar bara emot. Det känns inte rätt fast jag egentligen skulle vilja säga det. Jag blir också väldigt..besvärad om någon säger t.ex att den tycker om mig.